Kategoriarkiv: Borderline

Ta det lugnt, det handlar inte om (de flesta av) er

Jag skrev ett Facebookinlägg om att jag kommer att rensa min vänlista. Det var egentligen menar som en reflektion kring mitt egenvärde. Att jag faktiskt förtjänar det allra bästa i mina vänskapsrelationer, bättre än jag möter på vissa håll i dagsläget.

Meningen var att  (bland annat för egen del) markera att jag inte är beredd att ta mer skit, och helt enkelt börja avsluta IRL-relationer jag inte mår bra av. Relationer där jag ger och ger och ger, men faktiskt behöver inse att mottagaren kanske inte är beredd att ställa upp för mig på samma sätt. Det gör fruktansvärt ont och jag vill egentligen inte klippa banden som en gång var så starka.  Det är typiskt mig att stå kvar genom allt och hoppas så innerligt att det ska bli bättre. Gammal vanesak. Återigen kommer känslan jag känner igen så väl; övergivenheten. Bli utlämnad åt min förtvivlan. Smärtan i föreställningen jag har om att jo, alla lämnar till slut. (Kan också innebära att de kommer och går i relationen utan hänsyn till mig. Googla ”otrygg ambivalent anknytning” så förstår ni vad som är jobbigt.)

Jag är ledsen om vederbörande känner sig träffad, men jag kan inte be om ursäkt. Om någon bör jag be mig själv om ursäkt för att jag stått kvar så länge.

Hjärna på högvarv

Varje gång jag vaknar, är jag tröttare än när jag somnade. Önskar att jag någon gång kunde känna mig helt utvilad. På ett sätt tänker jag att det kanske är bra, kroppen (och själen) arbetar säkert på högvarv när jag sover. Mycket måste processas. Mycket måste ut.

Att ständigt vara på helspänn och ständigt ha känslotoppar och -dalar, gör såklart också sitt för tröttheten. Innerst inne är jag hela tiden beredd på att något fruktansvärt och hemskt ska hända, att hela min värld ska rämna och att jag ska hamna på botten. Oavsett vad det handlar om. Såklart inget jag har valt och inget jag kan stänga av. Tro mig, om jag kunde skulle jag ignorera den känslan och aldrig mer titta åt den. Jag arbetar väldigt hårt för att ta mig framåt, det flyter liksom inte bara på. Det är som att ständigt le och mantra framför sig själv i spegeln att ”Det är en underbar dag och jag är en fantastisk människa!”. Med ett desperat, falskt leende och en hoppfull röst som man själv måste tro på. Med rädsla i blicken som egentligen avslöjar hur det egentligen känns.
Kom överens med M, min ena vårdgivare, om att försöka sova och försöka äta regelbundet. Med maten tycker jag att jag lyckats ganska bra (i två dagar, men tacksam för det lilla). Gällande sömnen får det liksom vara ok just nu att sova igen när jag kan,
Det är en udda känsla att ”bara” vara fysiskt trött för stunden, ingen ångest eller förtvivlan, egentligen inget tomhet heller. Det känns att kroppen arbetar med att läka sig själv, inifrån och ut. Det känns att det är jag som satt igång processen och gör vad jag kan för att må bättre. Funderar allvarligt på att försöka göra en graf/något sätt att mäta min ”mående-kurva”, som jag tycker hela tiden går uppåt. Den kommer snarare vara ett visuellt hjälpmedel än en matematiskt korrekt uträkning. Man kan inte mäta känslor med logik, vad folk än tror.

Idag ska jag göra fysisk nytta, flytta möbler och arbeta med återbrukscirkeln som gör iordning junisarnas rum. Möblera om i mitt sovrum och se om det ger mig mer ro. Vill inte snärja in mig i tankar idag. Vill inte ta svåra beslut, vill inte diskutera jobbiga känsliga ämnen (som jag hela tiden tänker på och snart måste ta vid hornen, hur obekväm situationen än är). Vill helst inte höra av någon långväga idag. Det är inget personligt, men jag orkar inte.

Klockan är strax efter 08, men jag ska försöka sova lite till.