Gammalt inlägg som får postas på nytt.

På ungefär 20 sekunder har jag dragit massor av slutsatser kring min personliga utveckling. Vi börjar så här:

Jag har mer och mer kommit underfund med hur jag ska uppfylla det alla säger till mig hela tiden; ”Ta hand om dig”.
Jaja, tänker jag och kör på. Jag mår ju rätt så bra, eller hur? Och lite upp och ner går det ju för alla. Det viktigaste är ju att komma framåt.
Ikväll tror jag att uppmaningens innebörd ramlade ner i skallen på mig.
Jag har haft en liknande uppenbarelse en gång tidigare.

Jag var ungefär 21 eller 22 år när jag förändrade mitt liv genom att inse att det är ok att fråga om det är något man inte förstår.
”Hur menar du nu?” eller ”Kan du förklara det här för mig, jag förstår inte”. Jag insåg att det inte förväntas av mig att jag alltid ska förstå eller kunna allt på en gång. Det förväntas inte av mig att jag ska lyckas på första försöket varje gång, att jag ska förstå en komplicerad tes utan förklaring. Men så hade jag tagit mig fram; jag trodde att jag antogs som dum om jag frågade om eller bad om en djupare förklaring. Att i efterhand reda ut eller på egen hand lära mig någonting (eftersom jag var ”för dum” för att kunna med en gång) har kostat ganska mycket energi och självförtroende.
Betänk att jag alltså har tagit mig igenom 9 års grundskola, 3 års naturvetenskaplig spetsinriktad gymnasieutbildning och ca 2 års universitetsstudier innan detta gick upp för mig och jag vågade fråga när det var något som var oklart.

Tillbaka till att jag idag (på riktigt) tog in att när folk säger Ta hand om dig! , så menar de det. Ordagrant. Det är liksom inte bara en artighetsfras. Det som menas är att det är ok att dra sig undan, inte vara på topp. Känna efter och våga vila ut och vara i fred, i stillhet och ro. Inte delta helt slaviskt i alla förväntningar, utan sätta ribban lite under den absolut högsta gränsen.
De allra flesta förstår detta. För mig börjar det äntligen landa att jag har rätt att må bra. På mina egna villkor.