Om man ska ta och skärpa sig lite 

Jo, alltså. Det kanske är dags att starta upp det här med skrivandet igen. Ni ser ju på förra inläggets datum när jag senast tänkte tanken. Jag vet att ni har längtat.

Det kommer handla mycket om livet som singelmorsa till Edvin och tankar kring saker jag stöter på, typ. Om livet med en pytteliten sidekick och rätten att tycka allt om allt. Om att ha känslor överallt, men att lära sig bemästra dem och hålla dem i slakt koppel. Om fördomar, åsikter, synsätt och knasigheter; egna och andras.

Vi börjar på en gång med en vardagsuppdatering; 

Igår lyckades vi (jag) få upp alla juleljus och julgardiner på egen hand. Edvin låg i babygymmet i typ tio minuter i taget och tänkte inte hjälpa till, mer än att vara lite missbelåten över att behöva ligga själv. Klart att mamman satte sig tillrätta i soffan och gosade. Målet var dock att gå och handla mat. Så, på med sjalen, ut, och så hem innan På Spåret. Precis som förra fredagen tog det åtskilliga timmar att få äta upp sin middag, men återigen gjorde det inte så mycket. Mamman har börjat lära sig att mycket mat med fördel ätes kall. 

Idag har vi sysslat med julhemlisar, ätit, haft glöggmys, hängt en tvätt och pratat med Edvins mormor. Vi räknar med en lugn tv-kväll. En av oss har redan lagt sig till ro och slumrar sött, den andra undrar om hon kan nå sin virkning från sin position utan att väcka bebisen. 

Det var allt för nu, men jag hoppas på tätare uppdateringar framöver! 

Ta det lugnt, det handlar inte om (de flesta av) er

Jag skrev ett Facebookinlägg om att jag kommer att rensa min vänlista. Det var egentligen menar som en reflektion kring mitt egenvärde. Att jag faktiskt förtjänar det allra bästa i mina vänskapsrelationer, bättre än jag möter på vissa håll i dagsläget.

Meningen var att  (bland annat för egen del) markera att jag inte är beredd att ta mer skit, och helt enkelt börja avsluta IRL-relationer jag inte mår bra av. Relationer där jag ger och ger och ger, men faktiskt behöver inse att mottagaren kanske inte är beredd att ställa upp för mig på samma sätt. Det gör fruktansvärt ont och jag vill egentligen inte klippa banden som en gång var så starka.  Det är typiskt mig att stå kvar genom allt och hoppas så innerligt att det ska bli bättre. Gammal vanesak. Återigen kommer känslan jag känner igen så väl; övergivenheten. Bli utlämnad åt min förtvivlan. Smärtan i föreställningen jag har om att jo, alla lämnar till slut. (Kan också innebära att de kommer och går i relationen utan hänsyn till mig. Googla ”otrygg ambivalent anknytning” så förstår ni vad som är jobbigt.)

Jag är ledsen om vederbörande känner sig träffad, men jag kan inte be om ursäkt. Om någon bör jag be mig själv om ursäkt för att jag stått kvar så länge.

Uppenbarelser

Gammalt inlägg som får postas på nytt.

På ungefär 20 sekunder har jag dragit massor av slutsatser kring min personliga utveckling. Vi börjar så här:

Jag har mer och mer kommit underfund med hur jag ska uppfylla det alla säger till mig hela tiden; ”Ta hand om dig”.
Jaja, tänker jag och kör på. Jag mår ju rätt så bra, eller hur? Och lite upp och ner går det ju för alla. Det viktigaste är ju att komma framåt.
Ikväll tror jag att uppmaningens innebörd ramlade ner i skallen på mig.
Jag har haft en liknande uppenbarelse en gång tidigare.

Jag var ungefär 21 eller 22 år när jag förändrade mitt liv genom att inse att det är ok att fråga om det är något man inte förstår.
”Hur menar du nu?” eller ”Kan du förklara det här för mig, jag förstår inte”. Jag insåg att det inte förväntas av mig att jag alltid ska förstå eller kunna allt på en gång. Det förväntas inte av mig att jag ska lyckas på första försöket varje gång, att jag ska förstå en komplicerad tes utan förklaring. Men så hade jag tagit mig fram; jag trodde att jag antogs som dum om jag frågade om eller bad om en djupare förklaring. Att i efterhand reda ut eller på egen hand lära mig någonting (eftersom jag var ”för dum” för att kunna med en gång) har kostat ganska mycket energi och självförtroende.
Betänk att jag alltså har tagit mig igenom 9 års grundskola, 3 års naturvetenskaplig spetsinriktad gymnasieutbildning och ca 2 års universitetsstudier innan detta gick upp för mig och jag vågade fråga när det var något som var oklart.

Tillbaka till att jag idag (på riktigt) tog in att när folk säger Ta hand om dig! , så menar de det. Ordagrant. Det är liksom inte bara en artighetsfras. Det som menas är att det är ok att dra sig undan, inte vara på topp. Känna efter och våga vila ut och vara i fred, i stillhet och ro. Inte delta helt slaviskt i alla förväntningar, utan sätta ribban lite under den absolut högsta gränsen.
De allra flesta förstår detta. För mig börjar det äntligen landa att jag har rätt att må bra. På mina egna villkor.

Hjärna på högvarv

Varje gång jag vaknar, är jag tröttare än när jag somnade. Önskar att jag någon gång kunde känna mig helt utvilad. På ett sätt tänker jag att det kanske är bra, kroppen (och själen) arbetar säkert på högvarv när jag sover. Mycket måste processas. Mycket måste ut.

Att ständigt vara på helspänn och ständigt ha känslotoppar och -dalar, gör såklart också sitt för tröttheten. Innerst inne är jag hela tiden beredd på att något fruktansvärt och hemskt ska hända, att hela min värld ska rämna och att jag ska hamna på botten. Oavsett vad det handlar om. Såklart inget jag har valt och inget jag kan stänga av. Tro mig, om jag kunde skulle jag ignorera den känslan och aldrig mer titta åt den. Jag arbetar väldigt hårt för att ta mig framåt, det flyter liksom inte bara på. Det är som att ständigt le och mantra framför sig själv i spegeln att ”Det är en underbar dag och jag är en fantastisk människa!”. Med ett desperat, falskt leende och en hoppfull röst som man själv måste tro på. Med rädsla i blicken som egentligen avslöjar hur det egentligen känns.
Kom överens med M, min ena vårdgivare, om att försöka sova och försöka äta regelbundet. Med maten tycker jag att jag lyckats ganska bra (i två dagar, men tacksam för det lilla). Gällande sömnen får det liksom vara ok just nu att sova igen när jag kan,
Det är en udda känsla att ”bara” vara fysiskt trött för stunden, ingen ångest eller förtvivlan, egentligen inget tomhet heller. Det känns att kroppen arbetar med att läka sig själv, inifrån och ut. Det känns att det är jag som satt igång processen och gör vad jag kan för att må bättre. Funderar allvarligt på att försöka göra en graf/något sätt att mäta min ”mående-kurva”, som jag tycker hela tiden går uppåt. Den kommer snarare vara ett visuellt hjälpmedel än en matematiskt korrekt uträkning. Man kan inte mäta känslor med logik, vad folk än tror.

Idag ska jag göra fysisk nytta, flytta möbler och arbeta med återbrukscirkeln som gör iordning junisarnas rum. Möblera om i mitt sovrum och se om det ger mig mer ro. Vill inte snärja in mig i tankar idag. Vill inte ta svåra beslut, vill inte diskutera jobbiga känsliga ämnen (som jag hela tiden tänker på och snart måste ta vid hornen, hur obekväm situationen än är). Vill helst inte höra av någon långväga idag. Det är inget personligt, men jag orkar inte.

Klockan är strax efter 08, men jag ska försöka sova lite till.

Första inlägget. Som syns.

Detta är säkerligen den 20:e bloggen jag startar.

Jag har funnits i bloggform på internet sen ungefär 2005, mest för att dagboksblogga. Det har också funnits fotoblogg, poesiblogg, pianoblogg, tumblr, okollektivblogg och telefonförsäljarblogg på olika plattformer.
Alla inlägg från tidigare bloggar finns sparade. Ca 300 sidor långt worddokument. Dokumentet sträcker sig dock bara mellan 2005 och 2010 och ligger just nu instängt på Honey, min lilla Asus eee som det icke går att väcka liv i. (Om det kan finnas intresse att hjälpa mig med den biten skulle jag vara mycket tacksam! Ovärdeliga minnen, bra som mindre bra.)

Idén med den här bloggen är att börja dagboksblogga igen. Berätta om mitt liv, vad som händer om dagarna. Vad jag tycker, jag har väldigt svårt att låta bli att tycka. Mitt politiska engagemang på både ett och annat håll.
Jag kommer även att skriva en del om arbetet med mig själv, och vara ganska öppen med det. Släppa in er i vad som händer i min behandling, som är aktuell under våren 2015, och vad jag får ut av den.

Alster i olika form kommer att dyka upp här, virkade, skrivna, spelade, tillagade eller på annat sätt skapade. De kommer också att få en egen sida här på bloggen.

Den som är uppmärksam har kanske sett att det tidigare har legat inlägg här med poesi skriven av mig. De finns numer att läsa på poeter.se, under mitt användarnamn (fråga om det finns intresse). Uppmärksammade både en och två gånger, vilket känns roligt. Dock känner jag att de är lite för mörka och dystra i en dagboksblogg.
Domänen är alldeles för att inte användas, så därför börjar jag skriva mer allmänt här. Men det kan också komma att ändras! Sån är jag.

Tack för ikväll, nu vill Elis ha sista promenaden.